Virgin lanserar ny musiktjänst

Virgin och Universal har idag gått ut med att man kommer att lansera en ny musiktjänst.

Ur DN:

För en månadsavgift ska Virgins bredbandskunder kunna ladda ned eller strömma så många MP3-filer de vill. Så lyder den överenskommelse företaget slutit med Universal.

Någonstans måste man se intentionen som positiv, men tills jag själv ser tjänsten och priserna så är jag väldigt skeptisk till att bolagen själva ska kunna driva en sådan tjänst på ett sätt som gagnar även kunderna (inte bara deras egna ”plastbitsbesatthet”).

Säger man att månadskostnaden kommer att bli samma pris som ”ett antal album” så börjar varningsklockorna ringa direkt för en tjänst som kommer att bli svindyr. Ett antal album är minst 350kr, snällt räknat (ETT album idag kostar runt 119-169kr), lägg till att man endast för denna kostnad kommer att kunna lyssna/ladda ner musik från Universals kataloger, vill man sedan ha Spotify (premium) eller annan liknande tjänst så är man snabbt uppe i 500kr och då har vi dessutom inte räknat in om man tittar på film. Jag känner då ingen som tänker betala några sådana priser för självbetjäning.

Man kan ju även börja fundera på vad man menar med

Man lanserar också nya metoder för att komma åt dem som olagligt distribuerar musik från Universal.

Jag tror att fler än jag läser mellan raderna här och möjligen ser ett rött blinkande ”strängare övervakning”

Det är dags för bolagen att börja tänka logiskt innan dom tar dö på sig själva (skulle inte bli förvånad om så blir fallet till slut), de lama ansträngningar man har försökt med senaste tiden liknar mest de sista gaspande andetagen.

Vad man kan hoppas med en tjänst som denna (som trots allt går åt rätt håll) så är det att andra hänger på och till slut skapar en marknad med insikt om vad det är kunderna verkligen vill ha. Förhoppningsvis en marknad med bra konkurens för kundernas och artisternas bästa.

Fröken Henrik blev tydligen friskt utbuad på Dreamhack tidigare idag. Han fick tydligen tillräckligt med luft för att svara på några frågor. Som vanligt så är det svävande tomma ord som kommer ur den munnen.

Skrämmande idioti

Åter igen så kommer man med ett förslag till sjukvården som mest liknar något en grottmänniska kommit på. Detta skriver DN om idag.

Risken för att doktorerna kompromissar med etiken för att tjäna mer pengar är väldigt liten. – ”Finansdirektören Christer Lindgren”

Har man så skrämmande dålig mänskokännedom så borde man bara knipa igen när det kommer till sjukvården. Att människor i första hand tillgodoser sina egna intressen är väl ingen hemlighet, varför skulle det vara någon som helst skillnad i detta fall?

Samma slags system som nämns i artikeln används redan idag i flera delar av landet när det gäller vård av psykiskt sjuka. Med detta system så tjänar läkare och annan vårdpersonal mer ju kortare tid en patient får. Medicinsk vård ger dessutom mer pengar. Detta har i sin tur lett till att det nu mer på dessa ställen i princip blivit omöjligt att få psykisk hjälp (utan att bli skickad på remiss till specialenheter som har flera månader över garantitiden som väntetid). Så herr Lindgren ska nog ta svansen mellan benen och gå och gömma sig i lyxvillan.

Det är knallröda varningssignaler som blinkar när man ser allt fler sådana här förslag ploppa upp, och att olika vårdenheter/läkarmottagningar dessutom sväljer det är än mer alarmerande. Det börjar snart likna en amerikansk modell av sjukvård där allt fler människor är på gränsen till behov av direkt akutvård. Visar man inte den feta plånboken så knuffas man bara undan till förmån för den som kan visa pengarna.

Samtidigt har vi makthavare som sitter på sina feta arslen och är förvånade över varför fallen med vansinnesdåd och självmord ökar. Dags att vakna kanske!

Blir man förvånad?

Blir man förvånad utav dom alla minst sagt skrämmande signaler som skickas via de rapporter som kommer om sjukvård, självmord och förtidspensioneringar? Nej knappast!

Idag kan man läsa på DN att medelåldern för förtidspensionärerna är lägre än någonsin och då mycket tackvare att förtidspensionärerna mellan 19-29år har fördubblats. Det är mer som att man inför åtgärder för att snygga till statistiken just nu för sjukskrivningar/arbetslösa istället för att ta ansvar och verkligen försöka hjälpa dem som verkligen vill tillbaka till arbetslivet.

För några veckor sedan kunde man läsa att socialstyrelsen i en rapport kunde visa att självmord/självmordsförsökt på unga mellan 16-29år har ökat lavinartat.

Tackvare att man varit med och sett den mörka verkligheten under de senaste 8 åren så blir man inte det minsta förvånad. Man har inte de senaste 10 åren klarat av att hantera långtidssjukskrivna och oss med psykiska sjukdomar alls, man har ingen plan, inga visioner utan försöker snarare trycka undan oss i ett litet hörn och låtsas som ingenting har hänt.

Jag har själv under den senaste tiden fått söka mig till privata läkare för att överhuvudtaget få någon hjälp, och då även fått använda alla pengar jag har över till sjukvård som jag redan betalt för via skatten.

Jag önskar alla makthavare att få känna på svåra sjukdomar utan att få hjälp, mer är ni inte värda!

Den totala inkompetensen!

Ja för makthavarna inom vården så är den total, inkompetensen.

Jag ska förklara hur det funkar inom den svenska sjukvården om du är långtidssjukskriven och då speciellt med psykiska sjukdomar.

Har man varit sjuk som jag under 8år så kan man nu se ett klart och tydligt mönster. Som psykiskt sjuk så inser man oftast rätt sent att man behöver hjälp, dvs man är på sin personliga botten och mår verkligen dåligt. I det läget så ska det göras en utredning och du får vänta på att få skickas runt så att en massa människor får peta på dig och skriva en massa noteringar.

Låt nu säga att man då får en medicinering som funkar bra. Då är förutsättningen att du får hjälp i nästa steg med terapi och/eller rehabilitering. Nu är det så att när du väl skickas på remiss så får man idag vänta långt över vårdgarantin när det gäller psykiatriska behandlingar. I mitt fall så fick jag vänta på KBT behandling i 3år, nej jag skämtar inte TRE ÅR. Vid detta läge så har man alltså hunnit sjunka mycket lägre än man någonsin trodde var möjligt och man skapar sig en väldigt trygg och inåtriktad vardag där man på något underligt sätt får försöka lära sig själv att leva med vardagen. I den stund du väl får komma till din behandling så är du på en så mycket lägre nivå än innan att det blir ytterligare kämpigt att ta sig upp och genomföra den.

Nu har du äntligen fått komma till en terapibehandling i alla fall och märker att med verktygen du får med det så krävs det kanske en ändring i medicineringen för att följa med utvecklingen. Och då börjar det krångla igen. Läkaren har ingen kunskap för medicineringen, det blir ingen kontinuerlighet i besöken och uppföljningen och medicinerna kanske inte funkar. Att ”rådfråga” verkar inte finnas inom sjukvården. Händer då inget under 3 månader så är man helt enkelt nere på samma nivå igen och sjukvården bara rycker på axlarna.

För att ta det ur ett mer bildligt perspektiv, det är som en berg och dalbana att likna med Sisyfos öde där man väl uppe på toppen är lika snabbt nere i djupet igen för att man inte klarar av att ta sitt ansvar för psykiskt sjuka i vårt samhälle. Att ens påstå att vi har en sjukvård som har inriktningar för psykiskt sjuka idag är ett skämt!

Uppdatering

Jag har inte skrivit på ett tag. Det beror mest på att det känns som det mesta bara står still eftersom jag inte får någon hjälp med att byta min medicin. Jag blev av min distriktsläkare skickad med remiss till Allmän psyk för hon inte visste hur hon skulle gå vidare med min medicinering och detta efter att hon skrivit ut en medicin som inte alls funkar. Hon vägrar helt enkelt att hjälpa mig byta till någon annan medicin. Med andra ord får jag sitta och lida igenom en medicin som ger mig mycket mer ångest än vanligt. Enligt vårdgarantin ska man få komma inom 3mån, men nu i veckan har 3mån gått utan att någon kallelse har kommit.

Med andra ord känns det som man står helt ensam mellan vårdenheter som knappt klara av sin egen drift. Mitt alternativ är att åka till ett annat län, något som inte alls känns kul när man mår som man gör och hur ska man kunna få en vettig uppföljning från ett helt annat län? Jag får det inte att gå ihop! Sista alternativet är att ta kontakt med patientnämnden, men då ska man orka med att ta hela den biten också.

Helvete alltså, vad fan betalar jag skatt för? (Ja man betalar skatt på förtidspension)

Jag har haft ångestattacker minst 2ggr i veckan de senaste 2månaderna, inte trevligt alls och dessutom mer än vad jag haft med andra mediciner. Man vill bara skrika rätt ut!

Allt kommer efter

Jag vet inte om jag har reaktioner efter vad jag utförde i helgen och i fredags. Har haft två dåliga dagar nu där jag haft en hel del ångestpåslag och oftast rätt oväntade sådana också, den värsta sortens är det. Man får liksom inte riktigt grepp om vad som orsakar dem.

Min tanke är att jag kanske spännde mig så pass att det var inte förens igår som jag verkligen började slappna av och att det då kommer efterdyningar. Tror dock att det har en del med den felaktiga medicinen att göra då jag har en sån där känala av att inte ha lust med något, utan endast lust att sova igenom allt.

På toppen av det så tror jag att jag har magkattarr igen, mått illa en hel del. Inget som gör det bättre precis.

Stel och trött

Det märks i kroppen att man genomförde något för mig stort när man tog sig ut i fredags. De två efteföljande dagarna har varit mest som en lång vilopaus eftersom det känns som man gått ett maraton i kroppen.

Men jag måste säga att jag är överaskad över hur lite träningsvärk jag fick av promenaden ändå. Antagligen är det för att man varit relativt duktig på motionscykeln på senaste tiden.

En sak man märker så här efter är att man får lite sådan småtankar för att man känner sig stel i kroppen som normalt skulle ge en, en del förväntansångest. Men jag har nog skakat av mig det mesta genom att bara tänka på det positiva i vad jag genomförde.

Hade besök en stund idag också. Det gick rätt bra det också, det kommer lite sådan undermedveten förväntansångest, men inget som verkligen blossade upp.

Det ska bli intressant att se hur jag känner mig i morgon då jag inte haft någon huvuvärk alls som jag brukar få efter anspänningar.

Promenad

Idag tog jag mod till mig att ta en riktig promenad, och inte bara det utan jag besökte även ett större varuhus. Dålig och röra på sig som man blir så var jag trött redan en tredjedel på väg. Men jag hade ställt in mig på att genomföra promenaden.

Väl inne på varhuset så letade jag fram dom grejer jag skulle ha, undermedvetet så visste jag då att jag nu måste ta mig till kassan och för mig träffa och konferera med en okänd person. Redan då kommer ångesten, den går knappt att stoppa även fast man intalar sig att ”det här kommer gå bra”. Väl frame vid kassan så var det som tur var ingen kö så jag fick det undanstökat snabbt, men den lilla stunden fick mig att kännas som om jag skulle kräkas av ångesten.

När jag kommer ut så släpper själva ångestattacken rätt snart och övergår i endorfinrus för att man faktiskt klarade av att genomföra det. Hemvägen går rätt bra då jag pratar en del med en vän som är på väg hem till mig i mobiltelefon.

När man sen kommer hem så känns det som man sprungit ett maraton när man dels har gått en redig bit och dessutom är helt slutkörd av en ångestattack. Några glas vatten och lite avslappnade fick mig tillbaka i gemet efter en stund. Jag kommer säkerligen ha både träningsvärk och huvudvärk, men man får försöka väga det mot vilken bra grej jag faktiskt genomförde utan att ha någon med mig!

Nu ska jag sova gott…

Hallå?

Som jag tidigare skrivit om så har jag haft mig ett himla strul med mediciner fram och tillbaka i snart 5 månader. Igår bestämde jag mig för att igen försöka få kontakt med min distriktsläkare som borde kunna hantera en situation med de läkemedel som finns, dels genom att lyssna på mig och dels genom att ta reda på information. Men de senaste kontakterna så hänvisar hon endast till Allmänpsyk, vilka i sin tur har långa väntetider. Jag ska med andra ord behöva sitta och lida en massa månader helt i onödan för att någon annan ska hantera det min distriktsläkare borde kunna klara av, och med största sannolikhet komma fram till samma slutsats. Det känns minst sagt som man bli negligerad av den svenska vården.

Jag lastar inte den enskilde läkaren för det här för dom känner sig antagligen lagom överkörda av landstinget och inte har tid att sköta det dom borde kunna sköta.

Men vad fan gör man som den lilla människan i det här läget? Man har ju inte ett dugg att säga till om. Till och med ett sådant ställe som 1177.se är lagom rådlösa när det gäller frågor om psykisk hjälp och behandling.

Ska man bara sitta som ett fån och gilla läget eller?

Man sitter alltså här nu med en medicin som inte funkar speciellt bra och ingen verkar vilja handskas med det, får man väl kontakt med någon så hänvisar dom till någon annan……..va frustrerande!

Inte konstigt

Man blir inte förvånda när man läser artiklar som denna att sjukvården funkar så dåligt och då speciellt när det gäller hjälp till psykiskt sjuka. Jag har under dom 9år jag haft ångestsyndrom verkligen inte kännt mig speciellt hjälp av den svenska sjukvården. Visst den har sina ljudglimtar, men för det mest är man bara en i statistiken som man kan skicka runt och fibbla med hur fan man vill.