Det börjar släppa

Igår var dag två av den ”dagen efter” och huvudvärken blev bara värre under dagen. Igår eftermiddag hade jag mer eller mindre migränliknande huvudvärk som helt förlamar än och man vill helst bara sova, vilket inte heller är det lättaste. Men efter att kvällen gick så började huvudvärken släppa och det blev något bättre, men man blir ganska utmattad.

Idag har det varit bättre och jag har sluppit huvudvärken. Försökte få tag på någon att gå en runda runt huset med men ingen var anträffbar av de få alternativ jag har. Jag får sikta på att försöka få mig en runda imorgon och sätta mig några minuter på motionscykeln istället.

Måndag…

Idag känns det inte mycket bättre än igår. Har fortfarande huvudvärk. Spänningen har gett sig till stor del, men man känner sig rätt deprimerad och tappar lusten till det mesta när man har sådan ihärdande huvudvärk. Det är knappt så man vet vad man ska skriva, man bara känner sig tom.

Jag är själv övertygad om att detta är en biverkning av medicinen (Mirtazapin) som inte ger sig. För så tom jag har kännt mig dom senaste veckorna har jag inte kännt mig på väldigt länge. Min egen tanke är att kanske gå tillbaka till Seroxat som ändå varit den medicin som jag haft mest stabitilitet med. Den ända riktiga nackdelen med den medicinen är att jag tappar matlusten. Men ska man väga det mot att helt tappa livslusten så är ju valet kanske inte så svårt.

Dagen efter

Idag har jag haft vad jag själv skulle kalla en ”dagen efter”-dag och då inte i den bemärkelse att man varit ute och festat, utan snarare dagen efter att jag utsatt mig för något som oftast ger ångest eller anspänningar i någon form. Man skulle kanske kunna likna det vid en bakfylla i vissa bemärkelser.

Jag somnade redan igår kväll med huvudvärk efter att man under dagen har spännt sig i nacke och axlar. Oftast är det helt omedvetet jag spänner mig också, jag känner det först när jag börjar slappna av. Morgonen fortsatte med huvudvärk och stel nacke/axlar. Jag hanterar det till en början rätt bra, men efter ett par timmar så kommer tankarna som man inte vill ha, så som ”tänk om jag har en hjärnblödning” och man sätter igång en förväntasångest. Jag hinner oftast inte stoppa tanken själv innan den bara är där. Tack och lov har jag inte fått någon direkt ångest att prata om idag, utan det har mer vart som det kanske bara pyr där under.

Jag har idag avslutat den första sektionen i självhjälpsprogrammet och där med också fått min första ”hemläxa”. Jag ska under den närmaste veckan vara väligt uppmärksam på mina egna tankar, orsaker kring ångestpåslag och hur olika situationer ter sig med ångest. Allt detta ska jag sedan direkt föra journaler om och skriva ner exakt vad jag kännt/tänkt. Var med andra ord beredda på att det kanske blir aningen flummiga inlägg under veckan.

Besök

Igår hade jag besök för första gången utanför familjen på över en månad och i och med detta var jag även utanför min lägenhet för första gången på över en månad. Det låter säkert väldigt märkligt att man inte varit utanför lägenhet på så länge, men när man har dom riktigt dåliga perioderna så är det knapp så man vill resa sig ut sängen.

Att gå ut efter att inte ha varit ute på så länge ger en enorm anspänning, det är svårt att förklara hur tufft det är att bara ta sig till soprummet på gården vid dessa tillfällen. Man blir nästa så att man ser sig själv utifrån.

Att ha besök är något som också ger en sådan märklig anspänning i kroppen som liksom kommer undermedvetet. Antagligen för att man inte vill framstå som märklig eller konstig på något vis.

I förhållande till detta så gick det ändå rätt bra att ha besök igår, även om jag idag känner av att jag har spännt mig väldigt mycket i axlar/nacke och med detta får spänningshuvudvärk så var det inte någon direkt ångest att prata om, men än den förväntasångest som lätt kommer i dessa situationer om än att den var väldigt lätt igår.

Peppa peppa, nu ska man fortsätta på denna väg och få lite mer kontinuirligtet i aktiviteterna.

Självhjälpsprogram

Lite det här med att starta sidan är att kunna mer eller mindre föra en journal av min vardag och mitt mående och med detta så har jag startat ett självhjälpsprogram på www.paniccenter.net som ska vara en typ av beteendeterapi online. Jag kommer att följa upp med hur långt jag kommit och vilka slags ”hemläxor” jag får under programmets gång.

Är det dags att vakna?

Jag har under de senaste 9 åren levt något som skulle kunna liknas vid en dvala. Min lägenhet har blivit min trygga vrå där det bara är jag som finns i verkligheten. Att leva mer eller mindre isolerad utan vänner, utan socialt umgänge tär på en. Motivationen är absolut minimal.

Med en svensk sjukvård som mer eller mindre rusar runt som yra höns så är det svårt att få en kontinuerlig hjälp som ser till mig som person. Helst verkar man bara vilja bli av med problemen så snabbt man kan, och med en sjukdom som inte är livshotande men inte heller gångbar som vardag i mitt fall så hamnar man 9 av 10 gånger i mellan stolarna.

Att vara psykiskt sjuk i Sverige idag är som att ha ett heltidsjobb om man vill få aktiv hjälp!

För att få läsare lite uppdaterade så ska jag berätta om mina senaste 4 månader;

Hej världen!

Här kommer du kunna läsa min dagbok för min väg till psykisk hälsa. Hoppas att du förstår att det ibland kanske kan bli lite smått luddiga inlägg när tankarna far som värst i huvudet.

Bara att inflika är att jag inte är utbildad inom vården, allt som skrivs är mina egna tankar och känslor som person.