Är det dags att vakna?

Jag har under de senaste 9 åren levt något som skulle kunna liknas vid en dvala. Min lägenhet har blivit min trygga vrå där det bara är jag som finns i verkligheten. Att leva mer eller mindre isolerad utan vänner, utan socialt umgänge tär på en. Motivationen är absolut minimal.

Med en svensk sjukvård som mer eller mindre rusar runt som yra höns så är det svårt att få en kontinuerlig hjälp som ser till mig som person. Helst verkar man bara vilja bli av med problemen så snabbt man kan, och med en sjukdom som inte är livshotande men inte heller gångbar som vardag i mitt fall så hamnar man 9 av 10 gånger i mellan stolarna.

Att vara psykiskt sjuk i Sverige idag är som att ha ett heltidsjobb om man vill få aktiv hjälp!

För att få läsare lite uppdaterade så ska jag berätta om mina senaste 4 månader;