Lex Maria, ett fiasko!

Som man kan läsa i DN idag så har man undersökt hur Lex Maria används. Och det är rätt skrämmande siffror man kommer fram till, och jag är som vanligt inte speciellt överraskad.

Landstingen struntar systematiskt i att följa lex Maria-lagstiftningen och anmäla allvarliga skador i vården, visar en granskning som DN gjort. Bara drygt en procent av fallen anmäls.

Det mest skrämmande är just att man i princip gör detta systematiskt. Jag förstår inte vad det är inom vården som gör att man tror att man inte har något ansvar för hur man behandlar folk? Jag har själv varit med om denna slags felbehandling.

Inte nog med detta så finns det även andra aspekter i vården där man åsidosätter patienter på ett systematiskt sätt.

I Örebro så sätter t.ex Allmänpsykiatriska kliniken i system att ändra informationen för besök, bara för att slippa trycket ifrån vårdgarantin. Vad man gör är alltså att precis innan tiden för vårdgarantin går ut ändra informationen för besöket från t.ex ”remiss” till ”återbesök” på så sätt så går man förbi reglerna för vårdgarantin eftersom återbesök inte räknas under desamma. Detta kan man lätt kolla upp eftersom man själv har full rätt till att läsa alla anteckningar som gäller ens ärende. Dom på Allmänpsyk skulle naturligtvis inte dela med sig av denna information, men fråga på någon vårdcentral eller annan mottagning så blir det väldigt uppenbart.

Man är helt enkelt för fega för att ta ansvar inom vården idag!

Den totala inkompetensen!

Ja för makthavarna inom vården så är den total, inkompetensen.

Jag ska förklara hur det funkar inom den svenska sjukvården om du är långtidssjukskriven och då speciellt med psykiska sjukdomar.

Har man varit sjuk som jag under 8år så kan man nu se ett klart och tydligt mönster. Som psykiskt sjuk så inser man oftast rätt sent att man behöver hjälp, dvs man är på sin personliga botten och mår verkligen dåligt. I det läget så ska det göras en utredning och du får vänta på att få skickas runt så att en massa människor får peta på dig och skriva en massa noteringar.

Låt nu säga att man då får en medicinering som funkar bra. Då är förutsättningen att du får hjälp i nästa steg med terapi och/eller rehabilitering. Nu är det så att när du väl skickas på remiss så får man idag vänta långt över vårdgarantin när det gäller psykiatriska behandlingar. I mitt fall så fick jag vänta på KBT behandling i 3år, nej jag skämtar inte TRE ÅR. Vid detta läge så har man alltså hunnit sjunka mycket lägre än man någonsin trodde var möjligt och man skapar sig en väldigt trygg och inåtriktad vardag där man på något underligt sätt får försöka lära sig själv att leva med vardagen. I den stund du väl får komma till din behandling så är du på en så mycket lägre nivå än innan att det blir ytterligare kämpigt att ta sig upp och genomföra den.

Nu har du äntligen fått komma till en terapibehandling i alla fall och märker att med verktygen du får med det så krävs det kanske en ändring i medicineringen för att följa med utvecklingen. Och då börjar det krångla igen. Läkaren har ingen kunskap för medicineringen, det blir ingen kontinuerlighet i besöken och uppföljningen och medicinerna kanske inte funkar. Att ”rådfråga” verkar inte finnas inom sjukvården. Händer då inget under 3 månader så är man helt enkelt nere på samma nivå igen och sjukvården bara rycker på axlarna.

För att ta det ur ett mer bildligt perspektiv, det är som en berg och dalbana att likna med Sisyfos öde där man väl uppe på toppen är lika snabbt nere i djupet igen för att man inte klarar av att ta sitt ansvar för psykiskt sjuka i vårt samhälle. Att ens påstå att vi har en sjukvård som har inriktningar för psykiskt sjuka idag är ett skämt!

Hallå?

Som jag tidigare skrivit om så har jag haft mig ett himla strul med mediciner fram och tillbaka i snart 5 månader. Igår bestämde jag mig för att igen försöka få kontakt med min distriktsläkare som borde kunna hantera en situation med de läkemedel som finns, dels genom att lyssna på mig och dels genom att ta reda på information. Men de senaste kontakterna så hänvisar hon endast till Allmänpsyk, vilka i sin tur har långa väntetider. Jag ska med andra ord behöva sitta och lida en massa månader helt i onödan för att någon annan ska hantera det min distriktsläkare borde kunna klara av, och med största sannolikhet komma fram till samma slutsats. Det känns minst sagt som man bli negligerad av den svenska vården.

Jag lastar inte den enskilde läkaren för det här för dom känner sig antagligen lagom överkörda av landstinget och inte har tid att sköta det dom borde kunna sköta.

Men vad fan gör man som den lilla människan i det här läget? Man har ju inte ett dugg att säga till om. Till och med ett sådant ställe som 1177.se är lagom rådlösa när det gäller frågor om psykisk hjälp och behandling.

Ska man bara sitta som ett fån och gilla läget eller?

Man sitter alltså här nu med en medicin som inte funkar speciellt bra och ingen verkar vilja handskas med det, får man väl kontakt med någon så hänvisar dom till någon annan……..va frustrerande!